Vacker död stad

Idag är det alltså 30 år sen Tjernobylkatastrofen. Det som inte fick hända hände och ibörjan varnades ingen. Samhället närmast Tjernobyl Pripjat utsattes för en radioaktivattack men visste inget. De fortsatte som vanlig farm till att man började förstå att något hänt med kärnkraftverket. Pripjat byggdes omkring 1970 i samband med kärnkraftverket. Det skulle bli en modern och öppen stad och det var den också. Dock var den lika öppen för radioaktivitet så när dödspipan tändes så släcktes Pripjat och den moderna staden skulle aldrig mer vara öppen.

Folket lassades på bussar och man sa att m´ni kommer tillbaka om några dagar så lämna allt hemma. De kom aldrig hem igen, några fick dessutom lämna jordelivet på grund av ett misslyckat test.
28 april 1986 då började vi även varskos om att något var fel. Forsmak fick höga halter av radioaktivitet och först trodde man att det var kärnkraftverket som läckte men snart uppdagades det att det var i Ukraina som något gått snett. Värst drabbat var gävle och norr över, svamp, fisk och renkött fick nu testas och jag minns att när det regnade i Bäckefors så var man ju livrädd för regnet och vattenpölarna. Jag höll mig inne rätt mycket den dagen, det regnade ute vill jag minnas.

Det var först efter att jag fått igång mitt intresse med foto och övergivet som jag beslutade mig för att faktiskt besöka Pripjat, numer går det att gå in i staden en kort tid och jag besökte staden, ja nu minns jag faktiskt inte vilket år det var. Men  jag har varit där och hade Peter med som resekompis. Det var ju dessutom så att när jag var där så var den så kallade ryssvärmen högst närvarande. Sitta i ett svalt flygplan och sen komma ut i 45 gradig värme var lite av en chock. De som skulle guida oss till Pripjat kunde även hämta och lämna vid flygplatsen så det var ju lite lyxigt att bli körd till hotellet. Men ja standarden var väl lite så där och när vi klev in i ett fantastiskt varmt rum så var det inte utan att man kände sig osäker.
Dörren hade otaliga brytmärken och ja komforten var så där.

Att försöka sova gick så där också, för det var varmt som fan och trots att solen gått ner så var det kanske bara 40 grader och ingen ac förutom den manuella acn, öppen balkongdörr. Vi delade världens smalaste balkong med jävligt många spindlar. Vilket gjorde att lika rädd som jag var för regn 1986 lika rädd var jag nu för spindlar. Vägrade balkongen helt enkelt. Och vet ni, när jag frågade tjejen i receptionen om spindlarna var farliga så hånade hon mig, med glimten i ögat men jag förstod att något vidare manlig det var jag nog inte i hennes ögon.
Vi tog några sedvanliga öl på rummet innan det var dags att ta på sig blöta handukar och försöka få lite sömn. På morgonen blev vi hämtade och körda till uppsamlingsplatsen och resan till Tjernobyl kunde börja.

Alltså delar av Ukraina och då Kiev var väldigt fint men kom man några meter utanför stadskärnan var det mycket nergånget och slitet. Genom dessa byar åkte vi och sen var vi framme och här började vi med passkontrollen och det blev tre till innan vi var klara. de var noga med passen och ja värmen var hård nu också och jag hade jeans och långärmad t-shirt. Varmt som fan med andra ord. En tjej som var med hade minimala shorts och tröja och fick på sig en fin vit overall. Man måste vara välklädd i Pripjat.
Väl inne så gick det i raskt tempo. Lite för fort för vi hade hela dagen men med info i Tjernobyl, massa stopp med bla mata fiskar så hade vi två timmar innestaden som är lika stor som Uddevalla.

Så guiden sprang runt med oss och det var fan svårt att fota för det stod många i vägen osv men det gick. Någon man vet inte vem har målat skuggbarn på väggarna och de ger en ganska dyster känsla. Här skulle ju barn ha kul och njuta av sin uppväxt och så blev det så här.

Vi fick veta att den plats med mest radioaktivitet var nöjesparken som aldrig hann att tas i bruk. Sedan mer foto och sen vi väg mot Kiev igen men först mat. Det som jag tycker var lite konstigt var ju att det faktiskt bor folk i Tjernobyl. Jag var inne och köpte vatten i en butik i Tjernobyl, det trodde jag inte var möjligt men de flesta bor där två veckor och sen bor de två veckor någon annanstans. Förutom gamlingarna de vägrar flytta och äter och odlar sin mat i jorden. Så vissa verkar klara att bo där.
Nu till vår måltid och jag kände mig som en riktig borgarbracka. De tog in maträtter som räknas som deras nationalrätter och jag kunde inte äta något. Tog en tugga och ja det var inte gott, fick ju Borsjtj och ja det var oätligt. De fick hämta tillbaka flera tallrikar med mat kvar det var endast två fransmän som åt med god aptit men ja de ärter ju även sniglar så det är kanske inte så konstigt.
Dock kan man ju tänka hur de som serverade oss kände, här sitter vi rika västlänningar som besöker deras katastrofområde och kan inte ens äta av det som bjuds. När efterrätten serverades såg det ljusare ut, det verkade vara äppelkaka och vaniljsås. Hungrig som jag var tog jag en stor bit och storknade.

Herregud, det var något assurt och rent otäckt, det var deras surmjölk med någon kaka och även den fick återgå ouppäten. Jag och Peter längtade, alltså verkligen längtade efter Macdonalds. Så när vi testat oss och var fria från radioaktivitet så fick vi åta mot Kiev och ett skrovmål på Donkan.
När vi sen med fotoutrustning och datorer i ryggan gick ganska fel och hamnade i områden som jag skulle vilja kalla slum så hade vi hög puls hela tiden. Vi mätte en kille som såg oärlig ut och när han plötsligt slänger sin tändare framför oss så tror vi att nu blir vi rånade eller nått men han tog upp tändaren och gick vidare. Nu var vi ändå fel ute och kände att hur fan hittar vi till hotellet. Jo via en beta av google maps som dessutom tog all datatrafik så hade typ 800kr mer i mobilräkning den månaden. Vi fann snart en taxi, eller mera en privatperson som monterat på en hemmagjord taxiskylt på taket.

Vi sa vart vi ville och han körde oss fel tänkte vi, pulsen ökade och rånet var ett faktum. Jag menar hänger sladden till takskylten genom bilen och dessutom hade den förlängt med en sockerbit ja då är det en rånare men vi kom fram helskinnade och kunde andas ut och fick ta oss upp till spindelboet. Alltså det var stora spindlar på rummet, när jag gick på dass så gick jag snabbt ut i oförättat ärende spindeln som var där inne fick tas av daga först och det fick bli Peters jobb, jag vägrade manligt. Peter blev lite trött på mig och tyckte jag var inte så manlig och om jag ska ha någon chans på damerna får jag ju fan inte bli rädd för en spindel. Detta sas innan han gick in för att döda den. För den var så otäck att Peter också hade problem att visa sig som en Carl Hamilton. Men han lyckades med uppdraget och jag kunde lätta på mig och försöka sova ännu en natt, vi såg egentligen inte mycket av Kiev för tidigt på morgonen vid fyra blev vi hämtade och körda till flygplatsen och resan var slut.

JAg levererar en bildbomb , 125 bilder från en radioaktivresa:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *